Cleo-Clutt, mitt lilla huvudbry. I ett tidigt stadium i livet gjorde hon klart för mig att hon tänkte stanna här hemma. Och så blev det :) Många gråa hår har hon gett mig, detta lilla yrväder... En handfull hund, men alldeles alldeles underbar på alla sätt.
Vi har haft skilda åsikter om det mesta, men nu kan jag ärligt säga att vi landat, tass i hand. Hon har lärt mig oändligt mycket. Om såväl hund som om mig själv.

Cleo är en påhittig dam som alltid hittar nåt/någon skoj att roa sig med. Och hon är en riktig mammagris! När husse ska ta hundarna på promenad så brukar Cleo gömma sig under sängen...
Cleo ÄLSKAR att pussas! Hon är en riktigt pussgurka som gärna biter tag i läpparna på folk. Uppskattat? Njaa...
Några andra meriter hon har är att hon gärna torkar sig om munnen då hon ätit... På soffan!

Då folk har en tendens att tycka att alla våra svarta hundar ser likadana ut, så har i alla fall Cleo ett känneteckan som ingen annan: En kluven tunga. Den uppkom då hon var 7 veckor gammal och lekte pilutta-leken med farbror Willy. Och när Willy äntligen ledsnade (ja, hon var förj*vlig!) så bet hon sig i tungan av förvåning. Men den funkar lika bra som vilken annan tunga som helst ;-)

Nu när vi äntligen landat ska vi ladda för att ge oss ut på tävlingsbanan. Hon är en superskojig hund att arbeta med med massor av fina kvalitéer som jag vill ha i en rottweiler. Håll i hatten! Snart visar vi upp vad vi kan :-)

Ett liv med Cleo är aldrig tråkigt. Man vet aldrig vad hon hittar på... Min älskade lilla galenpanna!